Osynligt blir synligt

Jag har varit med under några av samtalen med föräldrar vars barn stöds till skola av NIHEP och holländska SKKB. Problemet är att barnen inte kommer till skolan. Det är oerhört svårt att bryta tankemönster bland många som lever i fattigdom och att få dem att förstå vikten av utbildning, att deras barn får en chans till ett bättre liv. 

Det positiva som händer under samtalen är att de blir synliga och uppmärksammade. Deras situation blir synlig även för dem själva och manar till nya tankar. Kajuna, som för samtalen, leder dem genom frågor att inse vikten av utbildning. Han kritiserar inte, fördömer inte.

En av mammorna har det mycket svårt ekonomiskt och för några månader sedan upptäckte NIHEP vid hembesök att det minsta barnet på 1 år var kraftigt undernärt och behövde akut vård. Mamman och barnet kopplades sedan till ett program på Forever Angels baby home för näringstillskott och för kunskap om billig näringsriktig kost. Nu mår de bra. Hon lovade under samtalet att skicka sin äldsta flicka till skolan härefter.

På bilden nedan "Toni" som miste sina föräldrar i aids när han var två år. Han har växt upp med sin mormor som nu har sviktande hälsa.  Hon kom till kontoret häromdagen och uttryckte oro för Toni. Han går hemifrån på morgonen med skolväska och skoluniform men går inte till skolan. Han lyssnar inte på henne. Men den här dagen är han i skolan och Kajuna skickar efter honom för att få en uppfattning om pojken och berätta om varför det är viktigt med skola. Här skriver Toni sitt namn och lite om sig själv. Mormor kallar han för mamma.

Igen inser jag hur viktiga NIHEP är för dessa människor som lever mitt  i samhället men ändå på utsidan. 

HIV danger zones

In Tanzania an alarming number of 72 girls/per day get infected by HIV (Source: Ministry of Work Youth and Employment). There are 25 regions in Tanzania and Mwanza is classified as 4 according to rates of infection. The classes go from 0-11 with 1 as the highest rate. This means Mwanza is a high risk region.
Girls in high risk are those who have dropped out from school, adolecsents, who are doing labor work; in general girls living in poor and marginalized conditions.

That is why it is so important to catch these girls and to empower them through awareness sessions combined with creative and physical activities.

Through the football sessions NIHEP has noticed girls/young women with leader skills and they will be trained to become responsible for their own groups under supervision of NIHEP staff. It is like rings on water and an effective way to spread awareness and knowledge.

Another way of reducing risks are giving the girls alternatives to secondary school, which is affordable vocational training.

Picture of the football team with their coach Muita, Getu and me. The footballs and the fee for the coach is funded from Finland

Utmaningar och lösningar

Måndagsmötet har hållits i vanlig ordning och diskussioner var långa och givande. Första ämnet var Tusome-programmet där Gethu har träffat lärare och socialarbetare och på fredag kallade hon de föräldrar till möte vars barn varit frånvarande från programmet eller inte går framåt som väntat. Nio föräldrar kom, vilket var över förväntan.

Från måndagens möte, fr.v Gethu, Amalath och Kajuna                                       Foto: Lena Johansson

Sammanfattning av mötet i form av problem och lösningar:

• Socialarbetarna i Lwanhima Ward har fått skolning av NIHEP men många är ännu oklara med sin roll och rapporterar inte alltid missförhållanden. Barnen får inte den uppmärksamhet och basvård de behöver i alla familjer och i vissa fall förekommer fysisk bestraffning. Socioekonomiska situationen i familjerna är i många fall svår med undernäring, inga sovunderlag, än mindre kuddar, sängkläder eller myggnät.

ð  ytterligare skolning hålls om vikten av att rapportera och om socialarbetarens roll

• Föräldrarna behöver få möjlighet att lära sig läsa och skriva för att kunna stöda barnen och skolan kan ge utrymme för detta

ð  finansiering för lärare och programplanering

• Föräldrarna behöver stärkas i sin föräldraroll

ð  för det ska nu planeras en testgrupp där man samtalar om barnen och deras behov med en NIHEP representant med från start och en förälder som blir ansvarig och sammankallare. 

ð  fortsatta samtal med föräldrarna där man frågar upp deras bakgrund och deras tankar om barnen och skola. Parallellt förs samtal med lärarna.

Amalath skulle på onsdag haft en session med gruppen skolflickor i Wasiliana men skolan meddelade att flickorna har stödundervisning inför slutproven och inte kan närvara. Beslöts att ha ett avbrott i sessionerna nu på grund av att slutprov hålls i november och från december fram till mitten av januari är det lov.

ð  Under tiden förbereds vårterminens fortsättning på teman säkerhet och på preventiv-rådgivning och rättigheter; föreläsare söks inom respektive område och skriftligt material skaffas.

Sessionerna med flickor som droppat av skolan fortsätter varje fredag och ny fotboll av god kvalitet införskaffas om vi lyckas få medel.

Biblioteket ska vara klart före utgången av november. Ännu har jag inte varit ut till Rwanhima men på onsdag blir det av. Ett besök till Sahwa skola innebär en 20 min daladala ride  (lokal minibuss) och i Buhongwa byte till tuktuk  15 min till Sahwa centrum.

På bilden en typisk "by the road" bild med daladalas, bodaboda (motorcykeltaxi) och mkokoteni (kärror för transport av varor) Bilden lånad från Tereses och Josefines blogg, som var volontärer  för NIHEP 2016  http://tereseochjosefine.blogspot.com/2016/ 

Var står vi? Hur går vi vidare?

 Jag är nu i Mwanza för 1,5 månader i egenskap av Mwembes ordförande och koordinator för Mwanza Street Project. Obs! Som frivillig och utan betalning! Jag kommer att göra regelbundna uppdateringar på bloggen för att våra sponsorer och supportrar kan få en bild av aktiviteterna, hur arbetet görs och var vi står idag. NIHEPs personal är Getruda Edwards, socialarbetare i fält, Amalath Ismail, programansvarig socialarbetare, en bokförare som jobbar några timmar i veckan och förstås Onesmo Kajuna, verksamhetsledare. 

 Amalath och Getu i NIHEPs kontor. Bilden från tidigare i år.  

Under min vistelse ska vi göra en screening över vilka är våra nästa steg och vilka resurser behöver vi framledes, både personliga resurser och finansiella; vi behöver en klar, gemensam verksamhetsplan och budget. 

NHEP är med i många lokala nätverk för socialt arbete och barnskydd. Ett av nätverken är Community Participatory (COP) som jobbar med metoder för inkludering och samhällsengagemang. NIHEP är också med i Nutrition Councelling Committee som är statligt. De jobbar med kapacitetsbyggande, upplysning och hur närsamhället kan investera och jobba för att öka medvetenheten om och för tillgång till näringsrik kost. En aktivitet som kommittén ska satsa på är hemträdgårdar och hemodling. Kajuna har informerat om permakultur och dess fördelar i kommittén vilket har väckt ett intresse. Det blir en av våra framtidssatsningar, via hemträdgårdar, via odling i skolor för deras behov.

Kajuna och Getu på hembesök i Lwanhima 

Tusome-programmet, nytillskott vad gäller aktiviteter, kommer att pågå till utgången av mars (6 månader). Det är för de elever i standard 2 (åk 2) som inte kan läsa eller skriva. Månatlig uppföljning görs och det har konstaterats att en del inte går framåt som väntat. Getu kommer denna vecka att göra uppföljning med ansvariga lärare om närvaro och framsteg. De som varit mer än tre gånger frånvarande senaste veckor rapporteras till lokala socialarbetaren och hon kontaktar familjen för att ta reda på orsaker till frånvaron.  Sedan rapporterar socialarbetaren till NIHEP.

Fattigdom och utsatthet är något som går vidare från generation till generation och det gäller att bryta den cykeln. Om föräldrarna inte stöder sina barn till utbildning, om de inte skickar barnen till skolan för Tusome då måste någon gripa in och upplysa föräldrarna och motivera barnen. Ofta kan inte föräldrarna heller läsa eller skriva. Vissa har telefoner, vissa inte och att då meddela sig till lärarna är inte heller lätt.

Vid hembesöken har noterats flera fall av undernäring och Kajuna säger att de räddat liv i vissa fall. Hembesök är ett tidskrävande arbete och igår sades det också att bara ett hembesök per dag rekommenderas för det tar en enorm energi och koncentration av de som jobbar och de ska även journalföras.

Jag berättade i mötet om vilka stödsummor vi rör oss med och hur vi jobbar i Mwembe. Vi har 2017 haft intäkter på 3 400 € i jämförelse med våra inledande år då omsättningen var 8-10 000 €. NIHEPs månatliga kostnader uppgår till 780 €. Som exempel på utgiftsposter är hyra 40 €/månad, lön till Kajuna 250 €, lön till socialarbetare 150 € och fältarbetare 100 € men där ingår även transportkostnader, materialkostnader, hembesök, föräldrastöd och övrig administration.

Jag insåg i går hur oerhört stort arbete NIHEP gör och med vilket engagemang, samt att de fått ytterligare struktur på arbetet. Jag insåg också att vi i Mwembe inte kan ge upp vårt stöd. Detta år har NIHEP haft projektpengar och kunnat jobba med säkrare ekonomi och haft full sysselsättning men nu är det projektet över. I korthet, vad vi i Mwembe måste fokusera på är att öka intäkterna, utöka antalet månatliga sponsorer och söka projektbidrag. Det är förutsättningen för att vi ska kunna fortsätta vårt angelägna arbete! We will do it!

Denna vecka gör Getu en uppföljning av Tusome och Amalath ska ha en session med Wasiliana flickgrupp där de ska följa upp deras framtidsplaner och drömmar, hur de ska nå dit och vad som krävs. Flickorna har fått information om de många alternativ som finns utöver de som de traditionellt känner till och nu är det större variation i framtidsvalen. Andra temat är säkerhet och hur de kommunicerar otrygghet, vem de ska kontakta vid vilka tillfällen. Nästa steg är att hitta lämplig representant för polisen som kan ge information.    

Sådana kan vyerna vara under out-of-office-work-hours 😉  och på fritiden! Mwanza är väl värt ett besök. Fick höra att en krokodil synts på stranden tidigare under dagen.
Färska bilder utlovas till nästa blogg och mer aktuell rapportering.
Vi hörs!
Baadaye
Lena 

  

Genom samarbete mot hållbara lösningar

Under arbetet med de 40 barn som NIHEP och SKKB (Netherländerna) stöder i Sahwa Primary School framkom tidigare i år att skolans vattentankar var sönder och det fanns inte medel att reparera dem. Fler än 1650 elever och 32 lärare hade inte tillgång till vatten under skoltid. En av NIHEPs volontärer från Finland, Anni Pihlaja, startade en insamling vi crowdfunding* och en av tankarna kunde fixas redan efter några dagar. Skoleleverna och lärarna fick tillgång till rent dricksvatten och handhygien.

Nu repareras även förskolans vattentank med hjälp av medel från Friends of Kenya och Asegelile Investment Ltd. För att skydda vattentankarna och skolans fastigheter och i samråd med ansvariga för skolsektorn har ett staket byggts med Mwembes stöd.

*Crowdfunding är insamling via nätet för ett specifikt ändamål och uppskattat belopp. Det finns olika sajter för detta och just denna insamling gjordes via GoFundMe.

Originaltexten som är skriven av våra finländska studerande som just nu gör sin praktik med NIHEP hittar du på  www.nihekimapekee.blogspot.com 

Texten är ett översatt sammandrag av nuvarande studerande som 

Över 60 flickor med i Life Skills programmet Wasiliana - och de blir fler

Gruppen flickor och unga kvinnor i Wasiliana växer hela tiden och de är vid senaste check 61. Men fler och fler ansluter sig vartefter programmet fortgår och det betyder att behovet av personal växer eftersom NIHEP inte vill avvisa någon. 

Det finns alltså ett behov. Viktiga ämnen man tar upp är flickors rättigheter, självkänsla och sexualupplysning. Tonårsgraviditeter förekommer mer än vad de borde och det försöker NIHEP förebygga i programmet samtidigt som flickorna uppmuntras till vidare studier efter lågstadiet. Siffran för 'drop outs' från skolan är stor i Tanzania: 40% hoppar av låg- eller högstadiet och mindre än en tredjedel av flickorna som går kvar går vidare till High School. Detta enligt Human Rights Watch. Uppskattningsvis hoppar 8000 flickor av grundskolan i Tanzania på grund av graviditet. 

I en Unicef-rapport från 2011 sägs också att 1 av 10 flickor upplevt sexuella trakasserier från lärare i skolan. Vilket gör att vi börjar ifrågasätta till vilken skola stöder vi flickorna? Detta är inget som enbart förekommer i Tanzania - det är globalt. Det har vi sett nu genom #metoo och det betyder att mer upplysningsarbete behövs, ökad medvetenhet om problemet samt förstås åtgärder. Här behövs NIHEP.

    Flickornas budskap på International Girl Child Day

Wasiliana betyder kommunikation och det är tråden i vårt program. Förra månaden ordnades en dag för flickorna och deras föräldrar där man tog upp aktuella ämnen och pratade om hur föräldrarna kan stöda flickorna. Nästa steg är kanske att gå in i skolorna. NIHEP har en nära relation till skolan genom att de fått ett utrymme att använda i skolan för samtal med barn som vi stöder till skola och deras föräldrar. Ett tecken på att skolan uppskattar deras arbete!
Alla sessioner avslutas med fotboll och netball, högt uppskattat av flickorna. En kvinnlig amatörfotbollsspelare och en manlig professionell tränare som tidigare dragit liknande aktiviteter har hoppat in som lokala dragare. Det tackar vi för!

Fotboll! Inte världens bästa underlag kanske men ändå :)

Siffrorna i inlägget tagna från Human Rights Watch 

Bilderna nedan från Parents Saturday

NIHEPs Onesmo Kajuna inleder diskussion

Och flickgruppens allt i allo, Gethu in action, ingen tillställning utan dans!

   

Wasiliana - kommunikation, inspiration och motivation

Vårt livshanteringsprogram för flickor har nu fått styrfart och från början av detta år har gruppen växt till ett tjugotal flickor och unga kvinnor. I första bloggen om programmet och den blygsamma starten med fem flickor nämndes flickornas önskemål om att bli fler. Nu är de 22 inskrivna.

Programmet heter Wasiliana - kommunikation.  När vi planerade tillsammans med NIHEP kom vi fram till att det finns stora brister i kommunikationen mellan målgruppen, föräldrar, skola och andra instanser.

Mource from Kenya is volunteering as football coach

Skolorna var inte alltid medvetna om orsakerna till flickors avhopp från skolan. Många föräldrar behövde stöd i relationen till skolan. Det behövdes mer tillfällen till möten mellan barn, föräldrar och skola. Detta är vad som jobbas på nu och framöver vid sidan av aktiviteterna. Kommunikation är väsentligt även i programmet; i kommunikation och samtal växer flickorna och blir stärkta i sin självkänsla.

Populäraste aktiviteterna just nu är fotboll och netball!

Och som ni ser är det även pojkar som smyger sig in och vill vara med :) Ledare för programmet är Getu (t.h. på nedre bilden) samt lokala volontärer. En viktig insats gjordes också under vårvintern av socionomstuderande Julia och Samira från Mittuniversitetet i Östersund.

Taggade tjejer

Andra sessionen med vår första flickgrupp har hållits. Fem flickor i vårt nya område Rwanhima i åldrarna 11-15 år platsar inte längre i Primary School och vi ville hitta alternativ för dem. Områdets socialarbetare Jetu  drar sessioner för dem en gång per vecka. Sessionerna hålls tillsvidare på Mta- ordförandens gård tills vi får veta om vi kan ha ett klassrum i skolan. Så löser man sakerna här J  och det betyder också att vi har en hel del barn till som vill vara med. Fyra av flickorna kan inte läsa eller skriva. Aktiviteter som flickorna själva frågat efter, förutom skola:

·         Lära sig virka

      ·         Matlagning
      ·         Göra tvål
      ·         Lära sig cykla
      ·         Netball

I skolan finns en plan och utrustning för netball, som är en mix mellan basket och ultimate frisbee, samt lärare som kan reglerna. Så det kan vi nog ordna. För virkningen behöver vi samla in lokalt virkgarn och -nålar.

Detta är nu bara på en Mta (väg) i Rwanhima och nu söks fler flickor i samma situation. 

Förutom det de själva önskat ska de få information om hygien, hälsa och ”reproductive health” och olika alternativ till utbildningar. Flickorna är i riskzonen för tidig graviditet och ju tidigare de får information desto bättre. Vi ska försöka få representanter utifrån som kan dra just dessa teman samt förebilder som kan inspirera flickorna till utbildning och stärka deras självförtroende.

Nu vill flickorna bara bli fler i gruppen!

   Grannbarnen håller egen skola

NU händer det grejer!

Vi har startat vår första grupp för flickor i Rwanhima. Det är fem flickor som av olika orsaker inte gått ut Primary School, och de kan inte läsa eller skriva. En första träff med föräldrar och flickor har hållits samt en första session senaste veckan. Varje onsdag ska de träffas. Yetu, socialarbetaren som delvis jobbar för oss, ska dra sessionerna med stöd av Kajuna och mig. Livshantering är det övergripande temat och är långt inlärning av praktiska färdigheter som matlagning, hantverk, övningar för att förbättra självkänslan, hälsa, hygien, fysisk aktivitet.

Vi startar där de är. Det är viktigt att börjamed saker de känner igen och sen småningom ge nya impulser. Det är viktigt för dem att hitta det de är bra på, få deras förtroende. Dessa flickor har nekats skola, de får inte så ofta höra att de gör något bra och deras värld är ännu liten. Men vi ska göra den större. Vi ska göra dem större.

Vi har till exempel Tekla, som har epilepsi,  vilket gör att hennes mamma tror att hon inte kan gå i skolan. Hon har väldigt sällan kriser och hon får ingen medicinering.

Flickorna är i riskzonen för tidig graviditet och de kommer också att få upplysning om prevention, rätt att säga nej, under temat "Reproductive Health".

Några flickorna har inlärningssvårigheter och vi behöver ha hjälp av professionella lärare. En tanke är att engagera pensionerade lärare i området, även från andra yrkesområden för att ge en idé om olika yrken.

Flickorna trivdes på sin första session och de vill gärna ha flera med. Det finns fler flickor i samma situation och vartefter vi hittar dem inkluderas de i gruppen.

Detta är nu en första trevare men vi tror hårt på att detta ska bli ett program vi kan utveckla och starta i fler områden.

Akuta behov!

När våra studerande går på hembesök dyker det ofta upp grannar till familjerna som antingen har problem med matförsörjning eller med hälsan. Senaste veckan presenterades de för en mamma med 8 barn, vars man just lämnat henne. Hon hade med sig sin baby som var kraftigt undernärd och själv var hon också mycket mager. Här finns ett akut behov av matstöd samt utredning om behov av skolutrustning till barnen.
En man berättade att han hade diagnos epilepsi men inte råd att köpa medicin. Eftersom han har ofta återkommande anfall måste hans fru finnas till hands eller någon av barnen. För dem skulle medicin lösa en hen hel del.
För tillfället har vi inga medel till de nya behov som dyker upp och vi startar därför en insamling för just detta ändamål,

Matpaket, värde 50 €
-räcker för en månad till 5-6 personers familj. I paketet ingår majsmjöl, ris, matolja, fisk, bönor, färska grönsaker, tvål och träkol.

Arbetsdagen börjar med promenad längs tågrälsen
Foto: Julia Nilsson

Att förvänta sig det oväntade

Det har varit omväxlande veckor i Mwanza med slumpartade möten, spontana familjebesök, kafébygge, sjukhusbesök och mycket mer. Det man planerat för en dag kastas tvärt om till något annat på ett ögonblick på grund av ett oväntat akut problem dyker upp. Men här är man mästare på problemlösning och det finns inget som inte går att lösa. Varje dag händer något oväntat.
Första veckan började med en teaterföreställning där Julia Åmans talangfulla dramaelever genomförde föreställning som lockade både till skratt och tårar i publiken.

Förra veckans goda

-Oravais Lions-stödda familjen Chanilas nya kafébygge är i det närmaste klart och mamma Chanila har inhandlat nya kärl till kaféet (kibandan). Förhoppningsvis kan det komma igång redan denna vecka. De måste riva det gamla på grund av hälsoinspektion och många av kaféerna på området möttes samma öde. Orsaken till inspektionen var ett antal kolerafall i Mwanza. Vår partner Kajuna har sett till att det gjorts enligt hälsoinspektionens föreskrifter.

                               Rama Chanila och byggare in action

                               Den nästan färdigbyggda kibandan

-föräldraträff där nya idéer nu kommer från deltagarna om att ge lån till de som har en bättre ekonomisk grund att stå på men rent startstöd till de mer utsatta. En gemensam trädgårdsodling för gruppen som skulle bli ett så kallat "Nursery Tree", en samlingspunkt där de kan träffas och diskutera gemensamma problem och samtidigt sköta trädgården. Odla både idéer och föda, vad är bättre än det. Jag supergillar tanken. Man skulle kunna plantera ett mangoträd för Mwembe där. (Mwembe betyder mangoträd). Kajuna har även, efter många långa förhandlingar fått ett rum i skolan som inte är i användning. Där kan nu föräldrarna komma in och träffa oss vid specifika tider.


-våra volontärer besökte tillsammans med sin handledare akut en farmor/mormor, Bibi, som tar hand om sina syskons barnbarn. Hon har inga egna barn och det är även viktigt för henne att få ge barnen omsorg. Hon har haft sju barn men tack vare NIHEPs arbete med barnens föräldrar har 4 gått tillbaka till sina föräldrar. Nu är Bibi väldigt sjuk och kan inte ta hand om varken barn, getter, en ko eller sina odlingar. Hon behöver inget ekonomiskt stöd men hjälp med arbetet på gården och med barnen. Gatans chairman (ordförande) är informerad eftersom den normala ordningen är att han tillsammans med sociala kommittén för gatan ska hitta en lösning på problemet och informera socialbyrån om de behöver agera. Det goda här är vår samarbetspartner Kajunas professionalitet och handlingskraft. NIHEP pushar och övervakar att saker verkligen händer snabbt.

 -veckans verkliga glädjeämne är att Phinias, vår f.d gatupojke som vi stöder till konst och musikutbildning, fått en infekterad böld under foten bortopererad tack vare vårt stöd. Han har gått med den alltför länge, men nu är den borta och Phinias tacksamhet var inte att ta miste på. I förra veckan sade han till mig: "Shangazi, (auntie) I never want to go back to living on the street."

 

I övrigt har jag träffat en lokal fundraiser, hotelldirektörer och ett helt nätverk av andra NGOs som i sin tur kan tipsa om vägar till finansiering av verksamheten. Vi har blivit bjudna till Plan International på möte...oväntade slumpmässiga möten som förhoppningsvis kan leda till lokal sponsring, partnerskap eller annars bara umgänge och idéutbyte med likasinnade. 

Som liksom vi, vill göra en insats för dem som har ett sämre utgångsläge.  

Bilden: Phinias på väg till Tambukarelis teaterföreställning

  

Baadaye :)
Lena

Stort varmt tack till Bettina och Frida!

                                                                                                                                 Foto: Bettina Ericsson

Vi är så otroligt glada och stolta över våra volontärer som med sin kunskap, initiativkraft, glädje och kreativitet har åstadkommit både små och stora mirakel med barnen, med att ge dem struktur i vardagen. Vi hoppas att den positiva kraften finns kvar efter att de lämnar skolan och får nu se till att fortsätta det som påbörjats i Iseni bibehålls. Flickorna tog initiativ till insamling av pengar till rullstol, skoluniformer och skolmaterial. Ännu några dagar är kvar och en båtutflykt är inplanerad med barnen som avslutning.

                                                                                Foto: Bettina Ericsson

 

                                                                                                                                  Foto: Bettina Ericsson

 

                                                                                                                        Foto: Frida Klemets

 

 

   

Flickorna tog initiativ till insamling av en rullstol till Juma och vi tackar alla som bidragit till detta!

 

 

Tack Frida och Bettina!

Vill ni läsa mer finns här en länk till Fridas blogg:

https://sikusitini.wordpress.com/2015/11/27/lycko-fredag/

Vi uppnådde målen för 2014

Målen vi uppnått

• 106 barn stöds till skola totalt sen projektets början vilket betyder att vi passerade  uppställda målet på 100 barn i skola.
• 15 nya vårdnadshavare har fått mikrolån och ingår i nya stödgruppen Juhudi. 
• Drama- och kreativa klubbar inkluderats i skolschemat i Tambukareli Primary 
• 168 familjer och 242 barn som inte går i skola  har nåtts och registrerats sen projektets början. Vi stöder nu 30 vårdnadshavare till inkomster. 

Mycket har åstadkommits men det finns ännu mycket kvar att göra i Butimba. Vår samarbetspartner NIHEP lyckades få finansiering från en nationell fond, Foundation for Civil Society, motsvarande 3500 € för att utbildning av medlemmarna i MVCC (Most Vulnerable Children Committee). Det finns 9 kommittéer i Butimba, en för varje väg/gata och de övervakar barnskydd och barnens rättigheter. Kurserna har hållits under hösten.

Sasi Sellestini kunde fortsätta sin konstutbildning tack vare UPC-prints stöd

och blir klar i juni 2015. Vår samarbetspartner ska tillsammans med Sasi göra upp en plan för framtiden de närmaste veckorna.Vi beslöt även stöda Phinias Ndalawa till konststudier i samma skola, Bagamoyo College of Arts.

NIHEP satsar nu på att bygga upp samarbete och nätverk och målet är att bli självförsörjande. Tanken är att vi ska kunna småningom söka oss vidare till nya projekt och att NIHEPS stödverksamhet helt baseras på egna inkomster samt lokala och nationella sponsorer. Men fram till dess återstår en hel del arbete.

Foto: Ria Bäckström

Nu är Veronica tillbaka i skolan!

Hembesök hos 16-åriga Veronica och hennes mamma, Veronica lider av en kronisk bensjukdom och måste gå med kryckor. Nu vill Veronica tillbaka till skolan, mina vänner i Sverige och jag sponsrar hennes skoluniform, skolavgift och böcker. Vi önskar Veronica lycka till med studierna. /Ulla

Kitu kizuri chenye thamani-The most beautiful treasure in the world

In the end of November the drama group from Tambukareli primary school performed with the play Kitu kizuri chenye thamani-The most beautiful treasure in the world. After three months of work I could see that the children had developed, even though everything didn’t go as planned on the performance. When the children start to draw many papers or make jokes about their characters, they engage in the story that we create together. It is a fun game that we share, and also it gives them skills to act and be in front of an audience.

The drama group including Tomi and Kajuna to the right

Embracing Naomi, who played the Sister

Working with drama in Mwanza for three months was a big lesson for me. Sometimes it was hard, but I got a lot of support from my colleagues Onesphory and Jackie. I want to say thank you for this time and wish good luck for future art work with the children. Asante sana!

Me, Onesphory, Jacki and Marie

Heini

När den Gamla Elefanten började leva

Höstens resa in i teaterns värld med barnen från Tambukareli var seg men spännande. Det tog en månad att forma en grupp med ungefär samma deltagare varje gång, och ändå förändrades gruppen in i det sista (det blev till och med så att min kollega Onesphory fick hoppa in i en roll under föreställningen). Efter en dryg månad började vi repetera föreställningen Kitu kizuri chenye thamani-The most beautiful treasure in the world. En och en halv månad senare uppträdde barnen i ett fullsatt klassrum, som för en kväll blivit teatersalong.

Föreställningen var oförglömlig. För mig var den det för att allt som bara kunde gå snett gick snett. Jag visste inte vart jag skulle titta och med vilken min. Min första reaktion skulle ha varit att skälla ut hela gänget och säga att vi får ta om dethär imorgon.

Men för barnen var föreställningen oförglömlig på ett helt annat sätt. Det blev segeryra efter premiären och alla ville bli fotade och kramas och skratta. Jag insåg att vi hade lyckats – inte på det sätt som jag tänkt mig, men det var inte längre viktigt. Viktigt var att både skådespelare och publik var glada och nöjda, att det dagar efteråt skämtades om karaktärerna och ritades teckningar av dem, att Shija som spelat en gammal elefant - Tembo Mzee - gick omkring och gav prov på sin nyfunna djupa skrovelröst. Viktigt var att gruppen hade vågat uppträda och slutföra föreställningen, även om det var en nervös och krokig väg att gå. Viktigt var att barnen gjort berättelsens värld till sin egen och var stolta över det.

Inför föreställningen hade Maries grupp målat scenografi med djungeltema. Det var fint att se målargruppen sitta i publiken och se fåglarna och lejonet och andra djur från pjäsens värld krypa ut från ”buskarna”.

Föreställningen var ett avslut på tre månaders improviserande, lekande, skådespelande och röstträning. Hur många gånger gastade jag inte Sauti! (tala högt) och viftade med händerna vid öronen för att få mer ljud ur de unga skådespelarna. Eller hojtade andra underligheter på knapp swahili. Allt var nytt för barnen, men de sög in kunskapen så gott det gick under den relativt knappa tiden.

Och den finaste skatten? Att bli läkare. Att bli präst. Att bli pilot. Alltså att få studera till ett yrke som man vill ha, sa barnen. Pjäsen slutade med att bror och syster får lära sig läsa och skriva av en tjuv som försökte stjäla deras glittrande magiska lampa. Brodern säger att de ändå inte kommer att ha råd att skaffa allt som behövs för att gå i skola. Det är tyvärr verklighet för många barn i Tanzania. Men så konstaterar alla tre: ”Ni mwanzo!”; Det är en början.

Nu finns det redan två grupper från Tambukareli primary school vilka fått grunderna i att skådespela, en med Onesphory och mig och en med Miro förra året. Det finns en början. Jag önskar all lycka åt Onesphory och andra att fortsätta med teatertraditionen i Tambukareli primary school.

Heini Rautoma