När den Gamla Elefanten började leva

Höstens resa in i teaterns värld med barnen från Tambukareli var seg men spännande. Det tog en månad att forma en grupp med ungefär samma deltagare varje gång, och ändå förändrades gruppen in i det sista (det blev till och med så att min kollega Onesphory fick hoppa in i en roll under föreställningen). Efter en dryg månad började vi repetera föreställningen Kitu kizuri chenye thamani-The most beautiful treasure in the world. En och en halv månad senare uppträdde barnen i ett fullsatt klassrum, som för en kväll blivit teatersalong.

Föreställningen var oförglömlig. För mig var den det för att allt som bara kunde gå snett gick snett. Jag visste inte vart jag skulle titta och med vilken min. Min första reaktion skulle ha varit att skälla ut hela gänget och säga att vi får ta om dethär imorgon.

Men för barnen var föreställningen oförglömlig på ett helt annat sätt. Det blev segeryra efter premiären och alla ville bli fotade och kramas och skratta. Jag insåg att vi hade lyckats – inte på det sätt som jag tänkt mig, men det var inte längre viktigt. Viktigt var att både skådespelare och publik var glada och nöjda, att det dagar efteråt skämtades om karaktärerna och ritades teckningar av dem, att Shija som spelat en gammal elefant - Tembo Mzee - gick omkring och gav prov på sin nyfunna djupa skrovelröst. Viktigt var att gruppen hade vågat uppträda och slutföra föreställningen, även om det var en nervös och krokig väg att gå. Viktigt var att barnen gjort berättelsens värld till sin egen och var stolta över det.

Inför föreställningen hade Maries grupp målat scenografi med djungeltema. Det var fint att se målargruppen sitta i publiken och se fåglarna och lejonet och andra djur från pjäsens värld krypa ut från ”buskarna”.

Föreställningen var ett avslut på tre månaders improviserande, lekande, skådespelande och röstträning. Hur många gånger gastade jag inte Sauti! (tala högt) och viftade med händerna vid öronen för att få mer ljud ur de unga skådespelarna. Eller hojtade andra underligheter på knapp swahili. Allt var nytt för barnen, men de sög in kunskapen så gott det gick under den relativt knappa tiden.

Och den finaste skatten? Att bli läkare. Att bli präst. Att bli pilot. Alltså att få studera till ett yrke som man vill ha, sa barnen. Pjäsen slutade med att bror och syster får lära sig läsa och skriva av en tjuv som försökte stjäla deras glittrande magiska lampa. Brodern säger att de ändå inte kommer att ha råd att skaffa allt som behövs för att gå i skola. Det är tyvärr verklighet för många barn i Tanzania. Men så konstaterar alla tre: ”Ni mwanzo!”; Det är en början.

Nu finns det redan två grupper från Tambukareli primary school vilka fått grunderna i att skådespela, en med Onesphory och mig och en med Miro förra året. Det finns en början. Jag önskar all lycka åt Onesphory och andra att fortsätta med teatertraditionen i Tambukareli primary school.

Heini Rautoma