Höstens resa
in i teaterns värld med barnen från Tambukareli var seg men spännande. Det tog
en månad att forma en grupp med ungefär samma deltagare varje gång, och ändå
förändrades gruppen in i det sista (det blev till och med så att min kollega
Onesphory fick hoppa in i en roll under föreställningen). Efter en dryg månad
började vi repetera föreställningen Kitu
kizuri chenye thamani-The most beautiful treasure in the world. En och en
halv månad senare uppträdde barnen i ett fullsatt klassrum, som för en kväll
blivit teatersalong.
Föreställningen
var oförglömlig. För mig var den det för att allt som bara kunde gå snett gick
snett. Jag visste inte vart jag skulle titta och med vilken min. Min första
reaktion skulle ha varit att skälla ut hela gänget och säga att vi får ta om
dethär imorgon.
Men för
barnen var föreställningen oförglömlig på ett helt annat sätt. Det blev
segeryra efter premiären och alla ville bli fotade och kramas och skratta. Jag
insåg att vi hade lyckats – inte på det sätt som jag tänkt mig, men det var
inte längre viktigt. Viktigt var att både skådespelare och publik var glada och
nöjda, att det dagar efteråt skämtades om karaktärerna och ritades teckningar av
dem, att Shija som spelat en gammal elefant - Tembo Mzee - gick omkring och gav prov på sin nyfunna djupa
skrovelröst. Viktigt var att gruppen hade vågat uppträda och slutföra föreställningen,
även om det var en nervös och krokig väg att gå. Viktigt var att barnen gjort
berättelsens värld till sin egen och var stolta över det.
Inför
föreställningen hade Maries grupp målat scenografi med djungeltema. Det var
fint att se målargruppen sitta i publiken och se fåglarna och lejonet och andra
djur från pjäsens värld krypa ut från ”buskarna”.
Föreställningen
var ett avslut på tre månaders improviserande, lekande, skådespelande och
röstträning. Hur många gånger gastade jag inte Sauti! (tala högt) och viftade med händerna vid öronen för att få
mer ljud ur de unga skådespelarna. Eller hojtade andra underligheter på knapp
swahili. Allt var nytt för barnen, men de sög in kunskapen så gott det gick under
den relativt knappa tiden.
Och den
finaste skatten? Att bli läkare. Att bli präst. Att bli pilot. Alltså att få
studera till ett yrke som man vill ha, sa barnen. Pjäsen slutade med att bror
och syster får lära sig läsa och skriva av en tjuv som försökte stjäla deras
glittrande magiska lampa. Brodern säger att de ändå inte kommer att ha råd att
skaffa allt som behövs för att gå i skola. Det är tyvärr verklighet för många
barn i Tanzania. Men så konstaterar alla tre: ”Ni mwanzo!”; Det är en början.
Nu finns det
redan två grupper från Tambukareli primary school vilka fått grunderna i att
skådespela, en med Onesphory och mig och en med Miro förra året. Det finns en
början. Jag önskar all lycka åt Onesphory och andra att fortsätta med
teatertraditionen i Tambukareli primary school.
Heini Rautoma
