Head, shoulders, knees - and where are the toes?

På tisdagmorgnar har jag haft leksessioner med förskolebarnen tillsammans med Jaqueline från NiHep.  Efter en utmanande start har vi nu hittat ett eget sätt att räkna till tio på engelska och sjunga ”Head, shoulders, knees and toes”.

Den första tisdagen slungades jag in i ett litet klassrum med femtio småbarn och en ljudvärld som påminde om en fiskmarknad. Jag fick genast ett tiotal slafsiga häften i ansiktet och en rödpenna i handen. Förvirrad försökte jag stamma fram att jag tänk dra lekar, inte rätta swahiliskrivelser.

Tanken med lekstunden är att göra förskolebarnens dag lite roligare för att höja deras skolmotivation, och lära dem lite engelska på köpet. Den välkända ramsan Huvud, axlar, knä och tå har blivit en favorit. Nu har jag i två månader stått och vrålat ”HEEEEAD” och gestikulerat som en annan galning (ja, det krävs ganska mycket intensitet för att bli hörd bland femtio barn). Den här veckan började det lossna, de flesta har lärt sig var huvudet och tårna finns. När ramsan går vidare till de lite knepigare ”eyes and ears and mouth and nose” blir det fortfarande lite tystare, men sen ljuder slutklämmen desto högre: ”Heeead, shoulders, knees and toes, knees and toes!”.

Under leksessionerna har vi också bland annat räknat till tio på olika sätt (första bilden) och lekt ”Nani anamwogopa Dudu?” – Vem är rädd för vargen.

Vad önskar du dig mest av allt?

Med lågstadiegruppen i Tambukareli är repetitionerna inför föreställningen i full gång. För ett par veckor sen läste vi igenom manuset (andra bilden, Jaqueline översätter). Nu gäller det att överföra texten från pappret till scenisk handling. 

Berättelsen handlar om en bror och en syster som inte får gå i skola. De bor hos sin elaka styvmor, som gör livet surt för dem. En dag hittar de en magisk lampa. Ut från lampan kommer en ande som ger dem tre önskningar. Då börjar jakten på den Finaste Skatten i Världen – ett äventyr som tar barnen genom djungeln upp till himlen och nästan rakt ner i Häxans gryta…

I onsdags satte en nybildad bildkonstgrupp i gång med att måla scenografin med handledning av Marie von Martens. Marie har gjort mig sällskap som volontärarbetare och nu har vi alltså två konstnärliga grupper som jobbar för att sätta upp teaterföreställningen.

Vad är den Finaste Skatten då? Det har skådespelarna själva svarat på. Men må det vara hemligt fram till premiären om knappa tre veckor ;)

Heini Rautoma

Vågar du så vågar jag

I fredags kom vi över en tröskel i dramaprojektet. Efter tre veckor av lekar och övningar sa det klick, och plötsligt fylldes rummet av magisk koncentration.

Vi gjorde samma övning som för två veckor sedan, en improvisation där man i tur och ordning ska gå fram till ett föremål och börja använda det som något annat än det är. Övningen fungerade helt okej förra gången, men nu var det som ett alldeles nytt gäng…

Det första som fick mitt hjärta att börja slå hårdare var att barnen nu följde med varandras improvisationer, för att sedan känna in när det var dags för en själv att gå fram. Efter några varv började de kollektivt uppmuntra dem som inte ännu gjort en improvisation att gå fram. De har alltså börjat lyssna till när det är dags att ge andra plats och när man själv ska ta sin plats – en viktig grundförutsättning för teater.

Liksom för två veckor sen var barnen lite försiktiga med att hitta på egna saker, och gjorde korta improvisationer. Den stora vändpunkten kom när en av de yngsta, Iranga, som ett rovdjur smög fram till en sten och började lura på den med säker blick och klorna framme. Han smög, han sträckte sig nästan ända fram – då rörde bytet på sig! (det gjorde stenen visserligen inte, men vi kunde alla se att bytet gjorde det) – så han drog sig tillbaka och började om, totalkoncentrerad som ett rovdjur måste vara. Han tog sin tid, och åskådarna drog efter andan. Tiden stod stilla. Till slut fick han sitt byte och överöstes av spontana applåder.

Efter denna lilla scen bröt en ny energi ut i gruppen och vi fick se allt från mammor som måste bäras till sjukhuset för att föda, till folk som stämmer träff och sedan märker att det var fel person. Improvisationerna blev längre och längre, och i slutet var så gott som alla med på ett hörn.

Det är det här som jag vill uppnå med dramaarbetet: skapa en ram, och sedan låta fantasin leda gruppen vidare. Jag var oerhört stolt över barnen. Vad kan vi åstadkomma på tre månader, om utvecklingen på tre veckor gått från blyghet och hösslighet till noggranna improvisationer som väcker äkta skratt och förundran hos åskådarna?

Utmaningen är att få gruppen stabiliserad så att samma barn deltar varje gång. Nu har vi redan fått så mycket eld under hjulen att det är svårt att hänga med för den som dyker upp lite nu som då. Samtliga i gruppen har skrivit på ett Dramakontrakt, ”Makubaliano”, där de viktiga grundsakerna finns uppskrivna: att komma till lektionerna och komma i tid, lyssna på varandra, stöda varandra och så vidare. I praktiken är det inte så lätt att uppfylla kontraktet, men viljan finns.

Nästa steg är att skriva klart ett manus inför föreställningen som vi ska sätta upp i november, och sedan börja repetera vid sidan om gruppövningarna. Min kollega Onesphory och jag håller på att dikta ihop till en pjäs där en vardag som liknar barnens vävs ihop med en önskevärld. Med dagens koncentration och skapandeglädje kan vi nå vilken önskevärld som helst!

Sen vet man inte hur det blir nästa gång. Det är mycket möjligt att ansiktena inte alls är desamma och att vi får backa lite igen. Då blir det att göra som rovdjuret: tålmodigt vänta på bytet med vässade klor.

Heini Rautoma, Mwanza

Teaterarbetet fortsätter i Tambukareliskolan

Här kan du följa med hur det går med drama- och teaterarbetet bland barn som Mwembe stöder till skolgång i Tanzania!

Heini Rautoma heter jag som för tillfället befinner mig i Mwanza vid den stora vackra Victoriasjön. Jag kommer att volontärarbeta har i tre månader fram till november.

Jag studerar drama och teater vid Yrkeshögskolan Novia i Vasa och gör ett dramaprojekt med barnen i Tambukareli primary school som min praktik. Nu är det en vecka sedan jag damp ner i Tanzanias näst största stad, så arbetet är riktigt i startgroparna. Polepole, långsamt, steg för steg, ska vi bygga upp rutiner med barnen.

Redan hemma i Finland kan det vara svart att förklara vad en dramainstruktör gör. Leker lekar med barnen, skådespelar, regisserar? Ja, en dramainstruktör kan jobba med både ”vanlig” teater och olika sorters grupp-projekt. Men vad har en finlandssvensk dramainstruktör i Afrika att skaffa?

(Bilden: Heini med NIHEPs lokala volontärer Jaqueline, Onesphory samt en av skolans elever som ville vara med)

Målet är att få upp självförtroendet hos barnen och få dem att inse sina talanger. Mitt arbete fortsätter på det som Miro Jerohin började med för ett knappt år sen, då han arbetade med drama och satte upp en föreställning med barnen. Vi ska antagligen sätta upp en föreställning i november.

Att få någon som helst, barn eller vuxen, att förstå poängen med dramapedagogik kommer att ta en lång tid i anspråk. Folk skrattar åt mig när jag ena dagen släpar på en plastsopkorg i den trånga lokalbussen, dalladallan, andra dagen på en påse full med bollar. Det är svårt att förklara i förbifarten att sopkorgen senare kommer att förvandlas till allt från en bilratt till en baby! Och att bollarna kommer att växla mellan att vara brännande heta eller kärleksfulla. Och framför allt att detta har någon mening i sig.

Ja, under min första vecka har jag märkt att det inte finns en enda påle att luta sig tillbaka mot (förutom att säga att jag gör något i stil med vad Miro gjorde) när det gäller definitionen på mitt arbete. Grammar?, tycks de flesta höra nära jag säger ”I’m teaching DRAMA”. En medpassagerare i dalladallan blev nästan sur när jag inte kunde förbättra hans engelskakunskaper under åkturen. Nej, DRAMA är ute på okända vatten, men det kan vara just därför som det behövs här.

Heini Rautoma, Mwanza

Kultur och böcker - för start av bibliotek i Mwanza/ Culture and books - for start up of a library in Mwanza

Vi ordnade en Kulturkavalkad på Maxmo Torp. Inledde gjorde författartrion Christel Sundqvist, Josefine Nylund och Ann-Helen Attianese.
De läste sina egna texter och urvalet sammanflätades till en dialog. Övriga programmet bestod av talangfull ung musik och humor, lokalt och globalt.

We arranged Kulturkavalkaden at Maxmo Torp. First out were three writers, Christel Sundqvist, Josefine Nylund och Ann-Helen Attianese. They read from their own texts and the selection was beautifully weaved into a dialogue. The rest of the program was skilled musicians performing. Music and humour, local and global..

Intäkterna från evenemanget kommer att bli en startplåt till bibliotek i Mwanza. Detta gör vi först och främst för att stimulera läsande i Mwanza, men även för att hedra Timothy Timanywa, samarbetspartner i NIHEP, som så tragiskt gick bort senaste höst i en bilolycka. Att invånarna i Mwanza skulle få tillgång till böcker var en av hans stora visioner.

The revenues from the event will be a start up for a library in Mwanza. This in the first place to promote reading but also to honour Timothy Timanywa, cooperation partner in NIHEP, who so tragically passed away last year in a car accident. To bring access to books and reading in Mwanzawas one of  his greatest visions.

http://nihekimapekee.blogspot.fi/2013/09/for-loving-memory-of-timothy-timanywa.html


Ali & Prosper













Toni Attianese, sångare i Tasty Daze

                                                                                                                                         

Alfred Backa                                     

Nu introducerar vi permakultur/Introducing permaculture

Ni Hekima Pekees Onesmo Kajuna har deltagit i en introduktionskurs i permakultur i Arusha. Det innebär att han i sin tur kan introducera den till våra familjer, till skolor och kanske även i andra stödorganisationer.

För mer info om permakultur, gå in på https://www.youtube.com/watch?v=lT_2VVXA7SY

Onesmo Kajuna, Ni Hekima Pekee, has been attending an introduction course in permaculture in Arusha. This means he can now introduce it to our families, to schools and eventually also to other organizations.

More info about permaculture here:
https://www.youtube.com/watch?v=lT_2VVXA7SY

Det handlar sist och slutligen om barn och deras framtid...

Vissa av föräldrarna i föräldrastödsprogrammet har börjat betala tillbaka sina lån. De 16 nya entrepenörer som fått mikrokrediter säger att deras ekonomi förbättrats. Amorteringstiden är 8-10 månader och räntan 1%. De skriver under kontrakt på lånet och en betalningsplan. När de betalt tillbaka sitt lån ökar det deras möjligheter att få bankkonto, vilket inte är en självklarhet bland dessa familjer. Men nog så viktigt för deras verksamhet och för självförtroendet. 

Vi vet alla hur viktigt det är att vara en del av samhället. Att vara någon. Om föräldrarna är utanför blir barnen också lätt stående utanför. 
Vi har fortfarande 45 familjer som väntar på stöd. 
Det är extremt viktigt att hjälpa familjerna till att bli självförsörjande och på så sätt minska fattigdom och utslagningen och skapa ett utvecklat starkare samhälle. Detta hjälper i slutändan barnen och deras möjligheter. Det är hållbarhet.

För endast 4000 € kan vi hjälpa 45 familjer, inklusive  60 barn till skola!!  

Flertalet av de som väntar på stöd är kvinnor 
-en av dem har just förlorat sin vuxna dotter och tar nu ensam hand om dotterns barn. 
-en har en  handikappad dotter som har problem att gå p.g.a problem med vänster ben; nu har hon problem med båda benen och risk att hon blir förlamad finns.
-en äldre kvinna har hand om sin vuxna son, som är funktionshindrad, samt en sonson som mist sina båda föräldrar.

Vad jag noterat i möten med dessa kvinnor är deras styrka och de kan uträtta mycket för många om de bara ges en chans.

På bilden vår lokala partner Kajuna med barnen i några av våra mest utsatta familjer. De får nu stöd av Lions i Oravais.