söndag 28 september 2014

Vågar du så vågar jag


I fredags kom vi över en tröskel i dramaprojektet. Efter tre veckor av lekar och övningar sa det klick, och plötsligt fylldes rummet av magisk koncentration.
Vi gjorde samma övning som för två veckor sedan, en improvisation där man i tur och ordning ska gå fram till ett föremål och börja använda det som något annat än det är. Övningen fungerade helt okej förra gången, men nu var det som ett alldeles nytt gäng…
Det första som fick mitt hjärta att börja slå hårdare var att barnen nu följde med varandras improvisationer, för att sedan känna in när det var dags för en själv att gå fram. Efter några varv började de kollektivt uppmuntra dem som inte ännu gjort en improvisation att gå fram. De har alltså börjat lyssna till när det är dags att ge andra plats och när man själv ska ta sin plats – en viktig grundförutsättning för teater.
Liksom för två veckor sen var barnen lite försiktiga med att hitta på egna saker, och gjorde korta improvisationer. Den stora vändpunkten kom när en av de yngsta, Iranga, som ett rovdjur smög fram till en sten och började lura på den med säker blick och klorna framme. Han smög, han sträckte sig nästan ända fram – då rörde bytet på sig! (det gjorde stenen visserligen inte, men vi kunde alla se att bytet gjorde det) – så han drog sig tillbaka och började om, totalkoncentrerad som ett rovdjur måste vara. Han tog sin tid, och åskådarna drog efter andan. Tiden stod stilla. Till slut fick han sitt byte och överöstes av spontana applåder.
Efter denna lilla scen bröt en ny energi ut i gruppen och vi fick se allt från mammor som måste bäras till sjukhuset för att föda, till folk som stämmer träff och sedan märker att det var fel person. Improvisationerna blev längre och längre, och i slutet var så gott som alla med på ett hörn.
Det är det här som jag vill uppnå med dramaarbetet: skapa en ram, och sedan låta fantasin leda gruppen vidare. Jag var oerhört stolt över barnen. Vad kan vi åstadkomma på tre månader, om utvecklingen på tre veckor gått från blyghet och hösslighet till noggranna improvisationer som väcker äkta skratt och förundran hos åskådarna?


Utmaningen är att få gruppen stabiliserad så att samma barn deltar varje gång. Nu har vi redan fått så mycket eld under hjulen att det är svårt att hänga med för den som dyker upp lite nu som då. Samtliga i gruppen har skrivit på ett Dramakontrakt, ”Makubaliano”, där de viktiga grundsakerna finns uppskrivna: att komma till lektionerna och komma i tid, lyssna på varandra, stöda varandra och så vidare. I praktiken är det inte så lätt att uppfylla kontraktet, men viljan finns.
Nästa steg är att skriva klart ett manus inför föreställningen som vi ska sätta upp i november, och sedan börja repetera vid sidan om gruppövningarna. Min kollega Onesphory och jag håller på att dikta ihop till en pjäs där en vardag som liknar barnens vävs ihop med en önskevärld. Med dagens koncentration och skapandeglädje kan vi nå vilken önskevärld som helst!
Sen vet man inte hur det blir nästa gång. Det är mycket möjligt att ansiktena inte alls är desamma och att vi får backa lite igen. Då blir det att göra som rovdjuret: tålmodigt vänta på bytet med vässade klor.

Heini Rautoma, Mwanza



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar